Svårt att veta vad man ska känna efer gårdagens berg- & dalbanan. Ska man dra en lättad suck över all tur Arsenal hade, eller vara gnällig över oturen?

Första halvlek skulle varit Villas. De hade bollen 2/3 av tiden, medan Arsenal knappt lämnade sin planhalva, och när de gjorde det så förstörde de för sig själva med osnälla passningar till varandra. Villa pressade på, men hur de än bar sig åt så fick de inte in bollen. Ribbskott, stolpskott, och fan vet vad. När Sagna rensade på mållinjen med typ en cykelspark så var det officiellt att Aston Villa inte var menade att ta ledningen.

Det gjorde istället Arsenal, vilket var totalt orättvist. Men HAHA! Hur många gånger har det inte hänt oss?!

Dessutom var det hemmalagets eget fel. De slarvade runt eget straffområde, skänkte bort bollen till Denilson, som skickade den mellan benen på målvakten. (Hans tredje ligamål någonsin.) Den första Arsenal-spelaren förutom Robin och Adebayor som gjort mål för oss på över en månad!

Andra halvlek började minst sagt bättre för Arsenal än den första. Tog inte mer än några minuter innan det stod 2-0. Diaby lyckades grundlura några Villa-spelare, passa till Eboue som i sin tur passade tillbaka och tadaa! Diaby blev varnad för att han i glädjeyran sprang ut till supportrarna (För några ögonblick försvann han i den lyckliga massan.)

Aston Villa tappade intensiteten efter det, och hade svårt att skapa ytor på egen planhalva. Arsenal hade kontrollen, och chanserna. Men det lönade sig visst att vara det sämre laget idag. Och en klumpig satsning kan förändra allt.

Gallas fällde Villa-spelare i målområdet, och domen blev straffläggning. Barry hade inga problem att sätta den, och den riktiga kampen satte igång igen.

Det blev inte bara hetare på plan, Villa’s tränare Martin O'Neill och Wenger rök ihop vid sidlinjen. Man kan bara spekulera om vad som sades mellan dem, men det var snabbt över.

Det blev en spännande kamp in i det sista, men när 4 tilläggsminuter visades (varifrån kom den siffran!? Inga skador och bara fem byten! Och jag tror knappast det tog sån tid att lägga den där straffen!) så fick jag en dålig känsla i magen. Och en minut senare satte Villa-försvararen Seth Knight bollen i mål.

Oavgjort. Var inte mer än rättvist, men jag hade föredragit en seger…

Ska också nämna..

Fabregas borta i 4 månader(!!!!!) Vetifan hur det är tänkt att vi ska klara det. Minst sagt spännande att se vad köpsnåla Wenger tar sig till i den här situationen. Ingen tvekan om att det behövs nýtt blod, så blir det nya köp i januari? Och i så fall vilka? Hetaste ryktena just nu: Kolo's bror Yaya Toure från Barcelona (spekulerats om honom senaste sex åren typ), Juventus yngling Sebastian Giovinco och Stephane Mbia från Rennes. Arshavin-snacket har inte dött ut, men han har tydligen inte varit så bra senaste tiden? Snackas också Xabi Alonso. "We will see what happens in January" var hans agent's kommentar till spekulationerna. Pratas så mycke..

Anyway, Julafton kom och gick och i vanlig ordning hade morsan fixat lite Arsenal/Juventus-prylar åt mig och syrran. Jag fick en mysig pyamas och ett par maskot-tofflor.

Var tvungen att vända tillbaka och dubbelkolla när jag snabbt bläddrade förbi Arsenal's startsida för några dagar sedan. Haha! Är del av Arsenal's årliga "Be a Gooner. Be a Giver"-kampanj. Såna fina flickor ;)

Jag var rädd för att farsan skulle få en födelsedagspresent i form av Liverpool-seger, men matchen slutade i ett antiklimax som inte gjorde någon av oss nöjd.

För det första så var det här Arsenal’s ”sista chans”. Personligen så hade jag redan gett upp om en ligatitel, men man vill ju hänga med så tätt som möjligt. Anyway, att vid ett sånt läge få Howard Webb som domare känns inget vidare. (Han är ”inte så populär”. Ingen slump att sånt här kan köpas på ebay)

Kunde inte låta bli att fnittra lite när spelarna kom in på plan och Jens Fjellström – bisittare – kommenterade att han tyckte det var ”smågulligt” att se Cesc som kapten. ”Hur han hoppar och studsar” bredvid vana Gerrard. Kunde inget annat än att hålla med.

Första halvlek var det få saker att klaga på. Började lite försiktigt förståss. Inget av lagen ville blotta sig och det tog typ tio minuter innan första halvdana målchansen kom.

Arsenal’s mål kom väldigt plötsligt och oväntat i 23:e. Nasri spelade fram över halva plan fram till Robin, som satte bollen i mål. Läckert så det förslår, och nyklippta Robin – som man typ inte ens hade sett förrän nu – dammade kaxigt av sig på armarna, lol!

Efter det blev det mer fart och press åt båda håll, men Arsenal såg extra bra ut, speciellt då vi lyckades vinna tillbaka bollen tre gånger på rad när Liverpool skulle vända upp. Sagna var skitbra på sin kant, och Almunia visste precis när han skulle springa ut för att undvika farliga situationer.

Men ca 40min in i matchen började nergången.

Adebayor fick gult kort för stämpling i situation där vilken annan domare som helst i ett sånt här möte skulle nöja sig med en tillsägelse. Strax efteråt stod det överraskande 1-1.

Keane. Av alla jävla spelare så är det just Keane som gör Liverpools mål. Så fort matchen satte igång och han ens var i närheten av bollen så buades han. Varför? Han är gammal Tottenham spelare såklart. Automatiskt avskydd på Emirates, och det hjälpte inte att han 19 minuter in i matchen satte Clichy i ful bensax som för några minuter såg ut att kunna kosta oss vår kära kantspelare.

Hans mål kom från ingenstans. Han var ensam på topp, och försvararna hann inte tillbaka. Snyggt var det, men inte kul. Var väldigt nära att Gerrard gjorde ett andra mål efter det (En väldigt onödig chansning från Clichy) men i vanlig ordning så får han inte riktigt till det mot Arsenal, och avslutet blev dåligt. Blev dock hörna.

Blev väldigt nervös när hörnan skulle slås. Inte så mycke för mål-risken utan för att Rivera och Van Persie började mucka med varandra, och Robin’s kroppsspråk inför domarn inte såg allt för bra ut. Trodde fan han skulle få en varning!

För att riktigt ge ett sketet avslut på en annars bra och underhållande halvlek så haltade Fabregas av plan efter en okej shysst satsning från Alonso (En av hans bästa vänner). Han kom inte tillbaka efter pausvilan och matchen var plötsligt inte alls så jävla kul längre…

Hemmapubliken var lika bekymrad och osäker som jag, och hurrade för minsta lilla dåliga frispark Arsenal blev tilldelad. Laget höll upp bra trots allt, fram till nästa low-blow. Utvisning av Adebayor efter en timmes spel.

Situationen såg ut ungefär som när han fick gult i första halvlek, bara att det den här gången var tydligt och faktiskt förtjänade en varning. Howard Webb tvekade inte med att typ döda matchen med ett rött kort. Men när man lägger ihop de båda situationerna så är en utvisning urlöjlig! Och det säger jag inte bara för att det gick mot Arsenal. Hade det varit en Liverpool-spelare så hade jag varit minst lika paff och konfunderad. Jag menar, jag tycker domarna ska tänka lite och inte förstöra matcher hur som helst.

Liverpool hade praktiskt taget segern i sin hand nu, men tog de tillvara på övertaget? Icke! Arsenal var pressat, men försvarade bra och tog tillvara på kontringar de fick titt som tätt. Liverpool rullade mest boll utanför Arsenal’s målområde och fick knappt till en målchans.

Var stolt och lättad över hur mitt lag lyckades hindra Liverpool från seger, men när man tänker tillbaka på den här matchen är det med en tung suck.

Annat nämnvärt..

När jag legat spysjuk de senaste fyra dagarna så har det funnits två saker jag varit oändligt tacksam för. Det första är att jag smittades i lagom tid så att jag slapp bo på toaletten under julafton eller nyår. Det andra är att Arsenal inte spelade under veckan och jag slapp missa eller hallucinera mig igenom någon match. Viktigheter liksom.

Är i allmänhet ointresserad av all fotboll som inte involverar Arsenal, men till och med jag är lite dreglig efter ChampionsLeague-dragningen. Titta bara vilka möten!

Chelsea v Juventus
Villarrael v Panathinaikos
Sporting Lisbon v Bayern Munich
Athletico Madrid v Porto
Olympique Lyonnais v Barcelona
Real Madrid v Liverpool
Arsenal v Roma
Inter v Man U

Roma är lite skrämmande (mest för att det är ett sånt lag som jag absolut avskyr och inte tål tanken att förlora mot *ryser*) men statistiken är uppmuntrande. När vi mötte Roma säsongen 2002-03 vann Arsenal med 3-1 i Rom, och det blev 1-1 på Highbury. Och när det kommer till Italienska lag så har Wenger praktiskt taget gått prickfritt igenom, medan Roma har urusla resultat mot Engelska lag.
Inte för att det betyder ett skit när det där första mötet sätter igång..

Kunde inte låta bli att aww-a lite när jag läste Wenger’s mail om hela Wigan-Eboue-bu-grejen, speciellt; “Manu is a sensitive boy who wants to do well and cares about the Club.” Aww.

Hemlängtan? Verkar som om Flamini insett vilket misstag det var att lämna Arsenal för Milan, där det inte gått så bra för honom. Too fucking bad, dude.

När jag kom hem efter helgens dataspelande i Halmstad (Sherlock Holmes - The Awakened) så försäkrade jag mig om att matchen var inspelad, vilket den var. Men när morsan varnade mig att inte snacka med farsan när han kom hem från jobbet (eller, ja, säga åt honom att inte nämna matchen) satte paranoian in och jag var övertygad om att det hela gick åt helvete för Arsenal ändra fram till att jag faktiskt kunde se matchen nästa dag.

Riktigt så dåligt som jag hade fruktat var det inte, men bra var det inte, med tanke på hur desperat Arsenal behöver vinna sina matcher nu. 3 av de senaste 4 mötena med Middlesbrough slutade 1-1. Detta blev bara ännu en match att lägga till i den statistiken.

Började gränsfall-dramatiskt när Song höll på att göra självmål och Boro strax efter – redan på sin tredje hörna i sjunde minuten – nästan tog ledningen. Iik! Deras spelare låg tätt på våra. Stressade upp lite, och jag fruktade att de skulle lyckas förstöra Arsenal’s passningsspel, men jag behövde inte oroa mig. Det såg förbaskat fint ut faktiskt.

Fast det var inget skönhetsspel som ledde till 1-0 målet, utan snarare Boros slarviga försvarsspel. Nick-mål från Adebayor, som gjorde mål i senaste ligamatchen också. Med tanke på att han förra säsongen vid den här tiden var han inne i sin målsvit - mål i 9 matcher på raken – så är det minst sagt uppmuntrande.

Det här målet firade han på samma sätt som mot Wigan; Rusade fram och saluterade fansen (lol). Djourou och Sagna hängde på och gjorde likadant, fast men stora lyckliga flin, hihi.

Boro fick inte alls igång sitt spel och gav Arsenal gratischanser (Tyvärr är inte Diaby direkt någon målskytt) så det var förvånande när vårt ständigt skadedrabbade ex Aliadiere (fortfarande skönaste namnet att uttala nånsin, typ) plötsligt fixade 1-1 med en skarvnick. What?

Efter kvitteringen i 28:de minuten så var Arsenal plötsligt väldigt pressade. Boso’s publik vaknade till liv, kaos framför Arsenal’s mål, och straffsituation som domarn aldrig blåste för (Det är svårt att se ifall Clichy verkligen rörde. Min osäkra bedömning är att han var på spelaren. Men puh!)

Innan pausvilan kom var det väldigt öppet mellan lagen, och det fortsatte likadant i andra halvlek. Allt eftersom började Arsenal ta över igen. Boro backade mer och mer hem, trötta efter allt bolljagande. Men några mer mål blev det inte. Lagkaptenens reaktion till slutsignalen sammanfattar det hela väldigt bra.

Söndagens möte med Liverpool är vår sista chans..

Uselt resultat, men totalt obetydlig match, så på det viset är det skit samma. Visst, det var en fråga om vem som skulle hamna högst i gruppen, men annat än att se snygg ut i toppen har det liten betydelse. Visst, de starkaste lagen lottas mot tvåorna, men är det lika med ”lättare motstånd”? Jag är tveksam. Och Arsenal är bäst som underdogs ändå. Så.. ja, skit samma, resultatmässigt.

Betyder det att jag ryckte på axlarna åt den här matchen? Nej. Jag var besviken. Inte på att laget inte gav 100%, för hur kan man förvänta sig det. Det var den vanliga räliga gamla visan med överlägset bollinnehav (Passningar efter 60 min: Porto 170st, Arsenal 330st) och spelövertag, utan några mål och motståndare som får upp hoppet och tar över allt eftersom. Den här gången ganska snabbt. Suckigt att se på, men så länge det inte betyder något kan man leva med det.

Det som gjorde mig irriterad och bekymrad med den här matchen var att det finns en del killar i laget som behöver bevisa sig, men som totalt misslyckades. Igen.

Tänker framför allt på Bendtner (den här kvällen i neon-gröna skor). Snubben behöver desperat bevisa sig. En timme in i matchen kunde snubben inte ge en enda rätt passning, det var minst sagt frustrerande att se på. Det är tråkigt – jag råkar ju gilla snubben – men jag tror han åker i Januari. Inte för att han inte är bra, men för att Arsenal inte är rätt klubb för hans stil.

Den enda som jag blev glatt överraskad av var Djourou. Fick inte tv’n förrän en kvart in i matchen, men när jag slog över var det första jag hörde ”Djourou gör en fantastisk brytning”, och det var inte det enda han gjorde bra. Är inte så van vid att han är så väldigt bra, så det var trevligt att se.

Inte så mycke mer att nämna om den här kvällen egentligen. Inget sammanfattar det hela så bra som sekvensen i slutet av matchen när Arsenal får frispark. Bendtner får bollen förbi muren, men målvakten står precis där han ska. Wenger suckar tungt.

Några punkter…

Jag satt och skämdes igår. Det var pinsamt att kalla sig Gooner, men det berodde absolut inte på lagets svårigheter att få till fler mål, eller att det var en så hård kamp att behålla den lilla ledning vi hade. Den stora boven i det bedrövliga dramat var hemmapubliken. Fy fan till att bete sig illa! Man skulle kunna tro att de ville att deras lag skulle misslyckas för något stöd var de fanimej inte.

För det första så gav de inte mycke ljud ifrån sig alls. Tysta och tråkiga – såna som Arsenal’s supportrar har rykte om sig att vara (Jag trodde det där var historia.) Och visst, det var en match som Arsenal förväntades vinna överlägset (Arsenal’s ynglingar slog med lätthet ut Wigan ut ligacupen med 3-0 för ett par veckor sedan) Faktiskt var tvungna att vinna, så jag kan förstå en viss tillknäpphet. Det är beteendet i andra halvlek jag inte begriper..

Målet kom tidigt, i 15:de minuten från Adebayor. Till skillnad från i Chelsea-matchen så såg han kvick och vaken ut (mindre sur) och hade ett fantastiskt passningsspel, så det var dömt att han skulle få till det på något sätt. Efter målet sprang han fram och saluterade fansen – något som man nu i efterhand kan konstatera att få av dem förtjänade.

Efter det var det inte så mycke att hurra för. Arsenal spelade helt klart bättre, och fick chans på chans – bl.a. två stolpskott – men vi var tillbaka i fjolårens vanliga visa; många chanser, fint spel men inget resultat. Wenger såg oerhört stressad ut genom hela matchen och satt och gungade i sin stol.

En halvtimme in så byttes Nasri ut efter att ha fastnat med foten i en bensax. Efter att läkaren sett till honom så verkade han okej igen så jag blev rätt förvånad när bytet kom, men bäst att ta det säkra före det osäkra kanske. Det var Eboue som fick ta hans plats, tillbaka efter en knäskada.

Inpå andra halvleken – efter flertal missade chanser från Arsenal – började ledningen kännas mindre och mindre säker. Wigan tappade inte hoppet, och när deras bästa målskytt Zaki kom in efter en tids skada så blev det genast jobbigare.

I 86:e minuten gav Eboue iväg bollen till osynlig spelare utanför plan, vilket såg väldigt underligt ut med tanke på att han själv var bara någon halvmeter från kantlinjen. Fram till dess hade han haft en rätt okej match. Legat bakom lite situationer, och med tanke på att han varit borta ett tag och dessutom spelade i en annan position än vad han är van vid så skulle man kunna tro att man kunde unna honom ett litet misstag – som faktiskt inte ledde till något i slutändan. Men publiken var oerhört hård och buade som om han gjort det med vilje.

Eboue’s självförstroende verkade plötsligt som bortblåst. Bara två minuter efter så gjorde han bort sig igen. Gav bort bollen till Wigan efter att Touré rusat över halva plan med den. Publiken var rasande. Det blev total panik i Arsenal’s försvar, men som tur var så slutade det med att Wigan sköt över målet.

Wenger gjorde det överraskande beslutet att byta ut Eboue (Trodde inte att han skulle riskera att totalt knäcka en spelare på det viset) och när publiken då började hurra mådde jag fan illa. Adebayor följde honom ut från plan och det hela var fan hjärtskärande att behöva se och lyssna på.

Eboue har aldrig varit en favorit till mig, men han är en av våra egna och jag fattar inte att man kan göra så mot ens egen spelare!!? Vad hjälper det!? Om man nu inte bryr sig om honom så borde man i alla fall tänka på att vi har fler spelare på planen som ska försöka ta oss igenom de resterande minuterna och att höra deras egen lagkamrat behandlas på det där viset är knappast uppmuntrande eller förstärkande. Så jävla onödigt och gräsligt.

Arsenal tog hem de tre poängen, men känslan efter den här matchen var som efter en förlust. Fy fan säger jag bara.

Jaha, så var det lilla roliga över. Arsenal’s ynglingar ute ur ligacupen.

Burnley? Låter kanske inte särskilt hotfullt, men vi snackar om ett lag som redan slagit ut både Fulham och Chelsea ur cupen, så det var inte bara att gå ut där och köra över dem. Jag tror inte den här förlusten har något att göra med vad som överskuggar A-laget den här säsongen. Nä, det var bara ett möte med en starkare sida – ett typiskt sånt lag Wenger har problem med – och rätt lag vann.

Våran TV pajjade häromdagen och eftersom jag inte får in ViasatFotboll på min egen box så tog vi fram min gamla pytte-tv, som jag inte fattar jag kunde leva med för bara sex år sedan. Liten TV eller inte, det gick inte att missa vilken enorm snubbe Burnley hade i sitt mål. När man ser Brian Jensen så gissar man nog knappast att fotboll är hans sport. Men fan vet att han är bra på vad han gör, och speciellt den här kvällen. McDonald var den som gjorde Burnley’s två mål, men Jensen var kvällens spelare med bl.a. fyra frilägesräddningar.

Dom där frilägena (nästan alla i första halvlek) var förresten pretty much vad Arsenal fick till.

Bendtner, a.k.a. ”the pink panther” – som spelade med Vela på topp - hade ingen bra kväll. Missade totalt de chanserna han fick. Det verkar tillfälligt stå lite still för honom i utvecklingen och det är ett kritiskt läge i hans karriär just nu. Jag vill att han ska lyckas, men fortsätter han som under den här matchen så har han nog ingen framtid i Arsenal.

Fast han var knappast ensam om att spela dåligt…

Fabianski klantade till det en hel del i målet. Tappade bollar hit och dit och gav returer (Ugh!). I många av de situationerna så hade Burnley turligt nog dock mer otur än Fabianski.

Debutanten och backen Paul Rodgers fick inte mer än 46 minuter innan han gick gå ut, och det var inte en minut försent. Var bland annat inblandad i Burnley’s första mål i femte minuten. Synd för honom att det inte gick bättre. Kan inte kännas bra att ha en sån debutmatch som minne för resten av livet.

En annan som gjorde mig jättenervös var Mark Randall. Han är en av dom unga spelarna som man sett mest under cuperna, och brukar vara rätt stabil, men i andra halvlek så var han en katastrof. Hans tafatta försök att hindra 2-0 målet var typ det tamaste så kallade försvarsspelet jag skådat.

Nä, det var Burnley’s kväll. Carling Cup var kul så länge det varade för oss. FA cupen nästa!

Andra grejer värda att nämna..